Fördjupa dig i denna brinnande fiktion
Firewatch är ett öppet världsspel med fokus på berättelsen. Dess spännande historia drivs av paranoia och bräns av isolering. Det visar sig vara en helt fängslande bladvändare när du försöker avslöja sanningen om de mysterier som avslöjas runt dig. Men för mig undermineras dess höjdpunkter av undermåliga avslöjanden och ett otillfredsställande resultat.
Förlora dig själv i vildmarken
Det tar bara en stund att börja förstå Henry. Han är en man som flyr från sitt liv på ett sätt som är deprimerande lätt att relatera till. Och om du försöker fly från dina sociala och familjemässiga ansvar, var bättre att göra det än avskuren från civilisationen som en brandvakt i vildmarken i en nationalpark i Wyoming.
Som Henry är ditt enda jobb att sitta ut den torra sommaren i ett litet vakttorn och vara vaksam på tecken på brand. Det är en fantastisk miljö, fylld med levande färger som ändras med solen. Men det är Firewatchs användning av skala som verkligen imponerar. Det är vidsträckt, men dess slingrande stigar tar alltid dig till din destination innan du börjar tröttna på de fantastiska vyerna.
Henrys enda sällskap är hans chef Delilah. Era interaktioner sker via en tvåvägsradio och ger drama och riktning till Firewatch.
Det finns en flirtig motsättning i detta förhållande från början. När du utforskar den öppna världen driver hon dig till uppgifter som du inte är 100% bekväm med, men det finns en lätthet i detta som känns trovärdigt tack vare det fantastiska manuset och röstskådespeleriet. Det är en vänskap som verkar växa organiskt och visar sig vara den perfekta distraktionen från Henrys bekymmer.
Du kan styra Henrys svar på varje ämne - från att bestämma vad du ska avslöja om hans förflutna till att rapportera skräp. Detta kan försämras till nästan tanklös trakasseri där du vill höra hennes tankar om varje liten sak - men när ett verkligt val dyker upp tvingar Firewatch fram ett beslut.
Konstens konversation
När du uppmanas har du begränsad tid att svara eller så avslutas samtalet. Det finns ingen återvändo, och dina svar kan ändra tonen i förhållandet. Denna tidsbegränsning - tillsammans med val som faktiskt motsvarar hur en verklig person skulle reagera - gör att du bryr dig om varje interaktion.
Trots denna utlopp börjar den ensamma naturen av månader i vildmarken påverka båda karaktärernas sinne. Misstankar påverkar deras tänkande och får dem att hitta kopplingar inom Firewatchs mysterier och händelserna omkring dem som de kanske inte skulle överväga i vanliga fall.
Detta är Firewatchs narrativa fokus. Fängslande samtal färgar din uppfattning om händelserna när det blir alltmer spänt och osäkert. Detta resulterar i att jag utvecklar en märklig brådska att få svar "rätt" och ögonblick av genuin panik när jag oroar mig för att jag kan missa en ledtråd eller förolämpa Delilah.
Men utanför dessa flytande dialoger spelar jag Firewatch för mycket som ett spel. Jag plockar upp och undersöker saker - som varken Henry eller jag har något intresse av - genom en önskan att uppleva "allt".
Mot slutet av Firewatchs fem eller sex timmar blir detta särskilt inkonsekvent med den berättelse som berättas. Medan jag är helt uppslukad under större delen av historien bryter min egen nyfikenhet under klimaktiska ögonblick min uppsuspension av tro och får avslöjanden att falla platt.
Perfekt felaktig
Det är en slutsats som lämnar mig nedslagen, vilket är konstigt efter att ha varit så engagerad i Firewatch's twists som drog mig med sin omedelbarhet. Men dessa problem är mina egna och, konstigt nog, att veta att jag finner dess upplösning besviken kan hjälpa dig att bättre uppskatta dess fascinerande berättelse.
Firewatch interaktiva berättelse gör allt rätt - bygger naturliga meningsfulla band mellan karaktärerna, historien och världen på ett sätt som är helt uppslukande. Genom detta får det dig att engagera dig på ett sätt få spel kan, vilket gör att din njutning beror på dina personliga erfarenheter och förväntningar.
